I april gick min mormor bort. Hon blev 98 år gammal. Hon kom från en tid där homosexualitet och trans var något som var olagligt och inget som pratades om, även om alla visste om att det fanns. Jag var länge rädd för hur hon skulle reagera över att ett av mina barn var trans. Rädd för att hon inte skulle acceptera det. Det hade krossat mitt hjärta, då hon och jag alltid haft en väldigt speciell relation och hon betydde så mycket för mig. Det hade inte gått att fortsätta om hon inte hade kunnat acceptera och respektera mitt barn fullt ut. Detta är inte en rädsla som jag är ensam om. Den är vanlig bland oss föräldrar när vi står nya på denna resa och behöver berätta för övriga familjemedlemmar och kära.

Jag behövde inte oroa mig. Hon kanske inte förstod hur det kunde bli så här, men accepterade honom fullt ut och har aldrig (till mig i alla fall) sagt fel namn eller pronomen från den dagen hon fick veta.

Många gånger ger vi inte våra äldre tillräcklig kredibilitet att faktiskt kunna se förbi sin egen tids fördomar och begränsningar och förmågan att ta emot det nya. Min mormor skulle nog aldrig gå i några Pride tåg eller vifta med en prideflagga eller transflagga, men det behövs inte. Det är inte det som är det viktigaste. Det viktigaste är respekterandet av det nya och valda namnet och pronomen. Det viktigaste är omtanken av mående, hälsa och livet kring personen – att ha förmågan och modet att våga förändra innehållet i sin normryggsäck och byta ut det som blivit förlegat och som inte inkluderar de nära och kära som vi har omkring oss.

Familjen är den viktigaste stöttepelaren för en transperson, eller när en håller på och utforskar sin könsidentitet. Framför allt när det inte är så självklart och tydligt för individen. Att få stöd, kärlek och tålamod från sin familj och kunna hålla dem i händerna under resan, kommer ge individen trygghet och styrka att våga titta på sig själv öppet och ärligt och veta att hen är älskad oavsett vilken väg det tar. Lika viktigt när individen är tydlig och vet självsäkert vem hen är, behövs hela familjens stöd. Det är en resa som kommer bli fylld av olika sorters väntan som kan vara både smärtsamt och frustrerande. Där familjen ibland får rycka ut som krigare för att hjälpa och stötta, samt skydda personen. Låta hen få utrymme att vila och hämta kraft och kärlek i en trygg famn.

Vi kan alla förändra innehållet i våra normryggsäckar som vi bär på! Min älskade mormor kunde vid åttio plus års ålder. Jag känner en sådan tacksam för det.

Tack älskade mormor!

 

Camilla Gisslow 

 

-----------------------------------------------

Anna Idell

CFANYTT

http://www.cfanytt.se