Han gjorde, så att säga, inget stort nummer av det. Annars har man ju hört talas om en del spelare som nästan kan gå till ytterligheter för att själva få bestämma vad de ska ha för siffra på ryggen när de spelar.

Men förr i tiden gick det annorlunda till, vilket framgår av detta utdrag ur boken Berättelsen om bröderna Salming, som släpps i nästa vecka: 

”Planeringen inför den nya säsongen medförde också en del administration för ledarna. Ishockeyförbundet ville bland annat ha uppdaterad information om alla spelare, inklusive tröjnummer.

Nuförtiden är det ju många spelare som har mycket bestämda önskemål om vilka siffror de ska ha på ryggen, men så var det inte för mer än 50 år sedan.

Under sensommaren 1970 då Brynäs bestämde vilka tröjnummer som skulle användas under säsongen var det ingen invecklad procedur. 17 hade blivit ledigt i och med att Masen Karlsson hade slutat efter guldfirandet i februari, så den tröjan lämnade Thure över till Börje Salming.

Börje skulle ha kunnat få nummer 3 som Lasse Hedenström hade haft ända sedan 1964, men Thure hoppades fortfarande att Lasse skulle tänka om och fortsätta en säsong till. Och då måste han få behålla sitt tröjnummer.

Nummer 8 hade Pär Malmström fått, och det lägsta efter 17 som var ledigt var 21. Den gav Thure till Stig Östling, ett annat nyförvärv, med en uppmuntrande klapp på axeln.

– Det är det högsta nummer som någon i Brynäs har haft, men det betyder inte att vi tycker att du är sämre än de andra. Det bara blev så.

Det var egentligen samma sak två år tidigare. Då fanns det tre lediga nummer mellan 1 och 20 – nämligen 7, 14 och 19. Inge Hammarström fick 7, Stig Salming fick 14 och fotbollsstjärnan Janne Åkerblom 19.

Man kan tycka att tvärtom hade varit naturligare när det gäller de två förstnämnda. Som back borde väl Stig ha fått det lägre numret?

Nja, det finns faktiskt en naturlig förklaring. I ishockeyns barndom på 1940-talet och dessförinnan spelade man med en målvakt, två backar och två kedjor. Det gjorde numreringen ganska enkel: Målvakten hade 1, backarna hade 2 och 3 och forwards 4-9.

På 1950-talet blev det tillåtet att använda två backpar och tre kedjor (även om alla klubbar inte hade spelarmaterial till det). Och därtill en reservmålvakt.

Då blev det så här i Brynäs och i flera andra klubbar, om än inte i alla:

Det nya backparet fick 10 och 11 på ryggen och den nya kedjan fick 12-13-14. Reservmålvakten fick 15.

För den yngre publiken i början på 60-talet var det förbryllande att spelare som Sven ’Malin’ Jernberg och Lennart ’Tigern’ Johansson hade 4 på ryggen och Sven Tumba (som hette Sven Johansson då) 5 fast de var forwards. Men det fanns alltså en historisk förklaring.”

Boken – som jag skrivit med hjälp av Stig Salming – kan beställas på idrottsforlaget.se

Herrarna på bilden (som hämtats från Gefle Dagblads arkiv) är 8 Pär Malmström, 20 Lasse Öberg, 21 Stig Östling, 17 Börje Salming och 14 Stig Salming.

Text: Ulf Kriström
Bild: Arkiv Gävleborg