Gävles historia som landskampsarrangör sträcker sig ända tillbaka till 1950 då Sverige och Norge möttes i en juniorlandskamp. Sverige vann med 6–2 och matchen spelades troligen på GGIK-banan på Borgarskolans dåvarande tomt. Där fanns en för den tiden modern anläggning sedan ett år tillbaka, en anläggning som byggdes upp under hösten och revs på våren när snön smälte bort och skoleleverna behövde sin rastgård.
Sedan dröjde det till slutet av 1960-talet då Brynäs hade börjat tokdominera svensk ishockey. Hösten 1967 hade Gävle äntligen fått en ishall, Gavlerinken, och det tyckte Svenska Ishockeyförbundet skulle firas med en landskamp. Så i november mötte Tre Kronor ett ungdomligt kanadensiskt landslag där och förlorade något oväntat med 2–1. Snopet för Gävlepubliken som kommit för att se alla Gävlekillar i det svenska laget: Virus Lindberg, Lars-Göran Nilsson, Håkan Wickberg och Tord Lundström. Och dessutom Inge Hammarström som bodde i Gävle men ännu inte fått spela i Brynäs eftersom han stängts av fram till 15 januari eftersom Timrå inte accepterat budet Brynäs lagt på honom.
Och inte nog med det. I Tre Kronor spelade också målvakten Honken Holmqvist från Strömsbro men spelande i AIK och Lill-Stöveln Öberg som Djurgården några år tidigare hade värvat från GGIK. Samt Lill-Strimma Svedberg som några år tidigare hade förvandlats från forward till världsback i Brynäs.
Åtta grabbar med stark Gävleidentitet.
Eftersom Gavlerinken fortfarande var en toppmodern arena och eftersom nästan halva landslaget hämtades från Brynäs fick Gävle nya landskampsuppdrag varje säsong ända fram till 1972/73. Fem år i följd.
1973/74 blev det ingen A-landskamp här. Däremot en juniorkamp mot Tjeckoslovakien i februari. Inga Brynässpelare fanns med i laget, däremot backen Jan Kock som spelade för Timrå men kom från Strömsbro – och Enköpingsgrabben Roger Melin som spelade för Väsby.
Ett år senare, i april 1975, mötte Vikingarna Polens A-landslag i Gavlerinken och vann med 7–1. Vikingarna var ju, som många säkert minns, en sorts B-landslag där blivande landslagsmän fick känna på hur det är att spela på internationell nivå, och i denna match visade en ny generation Brynässpelare upp sig: målvakten Benny Westblom, Krobbe Lundberg, Martin Karlsson, Conny Silfverberg, Stefan Canderyd och Lenny Eriksson. Dessutom Janne Kock som fortfarande tillhörde Timrå men skulle gå till Brynäs ett par år senare.
Hösten 1976 var glödhet i hockeyvärlden. För första gången skulle världens allra bästa landslag, inklusive NHL-proffs, mötas i Canada Cup. Tre Kronor hade en ny förbundskapten, Gävlesonen Virus Lindberg, och eftersom nästan hälften av Brynässpelarna var aktuella för spel i den historiska turneringen såg han till att träningslägret före avresan förlades till Gävle.
Där spelades också en träningsmatch mot Finland i slutet av augusti. Sverige förlorade med 3–2, men Gävlepubliken gladdes ändå att få se favoriter som Wille Löfqvist, Börje och Stig Salming, Inge Hammarström, Tord Lundström, Stig Östling och Lars-Göran Nilsson.
I andra änden av säsongen, i april 1977, spelade Vikingarna mot Sovjets A-lag i Gavlerinken och förlorade förstås, 0–7. I det svenska laget spelade Brynäsbacken Janne Asplund – och så Tord Lundström, som egentligen hade lagt ner landslagskarriären men kom med ändå för att han skulle kunna ta en plats i den så kallade 200-klubben. Spelare som gjort 200 landskamper eller fler. Tord hade 199 före matchen mot Sovjet och kom tack vare denna enda landskamp upp över ribban.
Under 1980-talet spelades fyra A-landskamper i Gävle och därtill en där vårt B-lag 1987 mötte Kanadas blivande OS-lag. I det svenska laget spelade Anders Huss, Lars Ivarsson, Joakim Pehrson, Micke Lindholm, Tommy Sjödin och Stefan Persson från Brynäs.
I början av 1990-talet förändrades förutsättningarna för svensk elithockey. Spelarna var på väg att bli professionella i sina klubblag, seriematcherna blev allt fler och utrymmet för landskamper krympte ordentligt.
Dessutom blev landslagsturneringarna ute i Europa fler och fler. Så i stället för enstaka landskamper under seriesäsongerna fick Tre Kronor spela i Pragobanca Cup, Nissan Cup, Priz Izvestija och allt vad cuperna hette.
Ändå blev Gävlepubliken inte alls utan landskamper. 1993 spelades U20-VM i Gävle, Falun och Uppsala med Gävle som självklar huvudort. Det svenska laget innehöll blivande storstjärnor som Petter Rönnqvist, Kenny Jönsson, Niclas Hävelid, Johan Tornberg, Fredrik Lindqvist, Andreas Johansson, Magnus Wernblom, Andreas Salmonsson och inte minst MoDo-trion Peter Forsberg, Markus Näslund och Niklas Sundström.
Kanada vann något turligt turneringen, men publiken älskade de svenska spelarna. Och kärleken var besvarad.
Två år senare var det dags igen. Stockholm fick arrangera VM, och de delade med sig av gruppspelet till Gävle och Gavlerinken. Grupp A spelades här och omfattade Frankrike, Tyskland, Ryssland, Italien, Kanada och Schweiz. Publiksiffrorna varierade från 2 686 till 6 293, vilket kändes rätt imponerande.
Ungefär vid samma tid började damhockeyn växa sig allt starkare, och det svenska landslagets bästa internationella insats noterades vid OS i Turin 2008 då det blev silver. I laget fanns fyra Brynässpelare, nämligen Joa Elfsberg, Johanna Malmström, Nanna Jansson och Karin Johansson.
Säsongen därpå fick Gävlepubliken se sin favorit Nicklas Bäckström och även Mathias Månsson i landslagsdräkten. Tre Kronor mötte Ryssland i Euro Hockey Tour och vann med 3–2.
2011/12, säsongen då Brynäs IF tog sitt senaste SM-guld, mötte Tre Kronor USA i en träningsmatch inför VM i Stockholm. USA vann med 3–2, men Brynäs hade fyra spelare med i det svenska laget: Mattias Ekholm, Jakob Silfverberg, Calle Järnkrok och Johan Larsson.
Två av de grabbarna är ju nu tillbaka i Brynäs och jagar klubbens 14:e SM-guld.
Text: Ulf Kriström
