Påskkärringen och kvasten

27/3 kl. 22:49

En härlig påsksaga passande påskveckan!

Det var dax, den blå timmen kom närmare och hon kände hur det drog i näsvårtan till att packa kvasten och förbereda för avfärd. Det var en sån där känsla som bara häxor kunde förklara för varandra, ni vet, sådana där häxor som alltid flög till blåkulla. De yngre häxorna fick oftast sin första vårta innan de kunde hitta dit då vårtan vägledde dem dit de skulle. Det var svårare att navigera på kvast än många trodde och hade man inte lärt känna sin vårta tillräckligt bra så var det lätt att hamna vilse.

Kärringen mindes att Agda, den gamla häxan i skogen i väst, hon hade flugit fel en gång i sin ungdom och hade hamnat någonstans där palmer var mer vanliga än andra träd, sanden var vit och det var mer ilskna fiskmåsar än någonsin som alla hade försökt sno åt sig hennes vackra vårta på näsan, i tron om att det var något ätbart. Nog för att den var vacker, men ätbar var den då inte. Nej, nog var det bättre att lära känna vårtan först om man var en ung häxa, eller för den delen flyga med sällskap som hon själv gjort i sin ungdom. Hon var däremot rutinerad vid det här laget även om sätten att komma dit inte alltid blev som hon tänkt.

Kärringen tog en bit halvtorkat bröd från bänken och la ner den i byltet hon tänkte ta med sig. En varm filt var bra då de blåkullarna kunde bli kalla om nätterna oavsett hur mycket eldar som tändes. Hon tog av kaffepannan från elden med bara fingrarna och glömde att ta tag i förklädet först och tappade den på golvet när hon brände fingrarna och spillde ut de heta kaffet på golvplankorna och på ena strumpan när det hettade som av eld i häxfingrarna.

Katten som legat och sovit på lapptäcket på sängen flög iväg som ett skott i panik vid smällen då kaffepannan landade. Kärringen själv svor så där som bara en påskkärring kunde innan hon mödosamt tog sig ner på knä och började torka upp kaffet med förklädet. Det blev ingen dryck på färden den här påsken, hon hade inte tid att koka nytt.

Kaffesumpstuggande i all ära, men det var godare att dricka kaffet än att äta sumpen för att hålla sig vaken på kvasten och att suga på en kaffedränkt strumpa var inte det godaste, det hade hon försökt förr, men bismaken av sin egen fot var inte att rekommendera då hon blivit illamående rätt fort. Kaffepannan ställde hon upp på bordet där den sakta gjorde en blöt kaffe-ring på träkanten utan att hon märkte det och när kärringen rest sig upp så var halva förklädet mer brunt än vitt som det tidigare varit, och fullt med kaffesump. Hon gick ut på farstutrappen medan hon lämnade enfotade, blöta kaffespår efter sig och skakade ut förklädet under muttrande ramsor om varma kaffepannor och tog av sig strumpan strax efter. Den hängde hon på ringklockan innan hon gick in igen. Hon skulle ju ändå inte få besök när hon var borta så då kunde den ju lika gärna hänga där och torka.

Kärringen suckade lite lätt och började gräva efter en annan strumpa som inte hade så mycket hål i sig. Dessvärre hittade hon ingen till strumpa i samma färg så hon greppade en röd och drog på sig den. En röd och en svart, ja det fick väl gå då, det var ju ändå bättre än bara en strumpa eller för den delen, inga strumpor alls.

Hon plockade ner sjalen från kroken där den hängde och knöt upp håret inför avfärden och började leta efter katten som var spårlöst försvunnen och slog i tån i bordet på vägen. Hon muttrade igen och tog istället kaffepannan och hängde den på kvastskaftet och stoppade ner extra vantar i byltet som hon lagt brödet i, medan hon haltade runt en aning med en nu ömmande tå också. Örtaboken behövde hon ha med sig och lite av de örter hon samlat in under hösten. Det var alltid mycket byteshandel på blåkullarna eftersom häxor bodde på olika ställen. Häxor i norr hade lättare att få tag på en del örter medan häxor i söder hade lättare att få tag på annat som hade lättare att växa där på deras breddgrader. Något som alla häxor tjänade på var att byta till sig vad de hade dåligt om vid blåkullaträffarna, det var också ett av de nöjen som de hade för sig medan de skvallrade om vad som hände på olika ställen i världen och vad häxorna, hade haft för sig under året som gått.

Gumman packade klart det sista av småsakerna hon behövde ha med sig och började återigen att leta efter kattskrället som fortfarande inte gick att hitta. Förbaskade katter! De fanns aldrig där man ville att de skulle vara och var aldrig på plats när man behövde dem! Sen att kärringen själv sett till att skrämma den stackarn var en annan sak. Det skulle inte se så bra ut om hon kom till blåkullarna utan sin katt! Vad vore väl en häxa utan sin medhjälpare? Sen att just kärringens katt var en av de jobbigaste småungarna i byn nu mer var en annan sak det med.

Han hade inte lyssnat på hennes varningar när hon sagt till honom att inte stjäla äpplen från hennes äppelträd eller morötter från hennes land. Inte ens när han blev sjuk efter att han ätit rädisorna han stulit efter att kärringen sett till att han skulle få känna hur det kändes att äta en häxas bestulna frukt, så behagade han sluta upp med stjälandet. Sen om han var för dum för att förstå att hon förhäxat sina land för det som inte tagits med lov, det kunde hon inte svara på.

Hur som helst så hade hon tagit honom på bar gärning för sista gången och i ren frustration hade hon kastat en förhäxning på honom där han förvandlats till katt. Från början var det bara tänkt som en tillfällig lösning på tjuveriet, men i sin egen glömska hade hon lyckats glömma hur hon återställde förhäxningen och pojken verkade ju trivas som katt ändå. Det fanns ju värre öden så klart, groda till exempel. Men, för tillfället så behövde hon att kattskrället kom fram så hon kunde åka. Vid det här laget hade han dessutom varit hos henne som katt i några år så han hade lärt sig vad som krävdes av en häxkatt och han visste mycket väl att det var tid för blåkulla flygningen nu. Förbaskade kattskrälle! Efter en bra stunds letande så gav hon upp! Hon fick väl åka utan honom då! Häxorna fick väl skratta åt henne igen för att hon inte hade pli på honom helt enkelt, det skulle ju inte vara första gången.

Kärringen pressade ner de spretande tårna i de svarta mormorskängorna och ryckte åt sig kappan och slängde den över axlarna innan hon knäppte den runt halsen. hon snodde åt sig kvasten så kaffepannan klonkade till mot ljuslyktan hon snappat åt sig i samma veva och öppnade dörren och tog ett steg ut på farstutrappen.

Det hade börjat bli svag skymning men det var en rätt bra tid att resa på då de flesta människor gått in för dagen för att äta kvällsmat och ta det lugnt i sina stugor. Det blev så mycket mindre hysteri då förstår ni. Byborna hade tendens att skrika efter både det ena och det andra, djävulen och präster och efter prästens mostrar och kusiner. De kastade högafflar och försökte skjuta med pil bara för att man flög förbi! Mycket otrevligt minsann!

Kärringen stängde dörren och låste och såg till att trollkorset som var gjort av en enda järnbit som korsade sig själv, satt där det skulle över dörren så trollen skulle hålla sig borta från hennes ägor medan hon var på annan plats. Hon klev ut en bit på gården och satte kvasten mellan benen så kjolen hasade upp och visade hennes håriga ben, som till och med skulle gjort en björn stolt över pälsen. Den ena strumpan svart, den andra röd med hål i men så fick det vara. De spetsiga skorna tog bra fäste vid marken och hon började ladda för avfärd. Mot blåkullarna, äntligen! Något sen men inte senare än vad hon var förra året när hon krockat med ett flygplan på vägen dit och flög åt fel håll halva dagen bara för att näsvårtan fått sig en smäll och drog åt fel håll!

Samma sekund som kärringen tog sats och tog sig upp i luften, hoppade katten upp på kvastskaftet och i sin förskräckelse vickade kärringen ner den mot marken medan hon skrek till och lät som en hes tupp. Det hela resulterade i en kraschlandning rakt in i rosenbuskarna med ett väldigt spottande och svärande från kärringen själv då taggar rev i både henne och i kläderna och lämnade små hål i både hud och tyg. Förbaskade kattskrälle! Han måste ha tagit sig ut när hon borstade av sig kaffesumpen hon torkade upp från golvet tidigare. Svordomar och förbannelser muttrandes högt i luften medan hon rev och slet sig loss från busken där en och annan tagg satt kvar i huden när hon väl kom upp på fötter igen. Katten? Den hade mage att sitta bredvid och se på medan den förnöjt slickade sig om tassen. Förbenade kattracka!

Kärringen strök av blöta löv och rosentaggar från det kaffe-fläckade förklädet som en gång varit vitt och ryckte åt sig kvasten och skällde ut katten i samma veva. Om han behagade se förnärmad ut? Inte nämnvärt, han såg snarare ut att ta det mesta med ro medan kärringen spottade och fräste åt honom. När hon ansåg sig klar med utskällningen så satte hon sig gränsle över kvasten igen och satte sig tillrätta så gott det gick på ett kvastskaft och sa åt katten att hoppa på om han skulle med annars fick han minsann stanna hemma. Den här gången hoppade han upp på plats innan hon lämnade marken och satte sig bakom henne där han hade skydd från vinden eftersom kärringen var så mycket större än han.

Hon muttrade en aning till innan hon böjde sig ner en aning för att kunna ta sats och ta sig iväg igen. Ett, tu tre! så var hon i luften med katten bakom sig, kaffepanna och lykta på svaj och packningen med. Hon tog sig upp ovanför trädtopparna och tog sig iväg mot blåkullarna medan näs-vårtan visade vägen dit hon skulle. Kvasten betedde sig inte helt som den skulle då den hackade och tappade höjd av och till däremot. det hade den inte gjort förr? Det blev en lång, svajig och bråkig väg över natten med bara lyktan fram på kvasten som ljussken, högt ovanför trädtopparna. Fullmånen gav förstås lite sken ner på marken men vid midnatt så sov de flesta och det var en trygg flygning i alla fall från människors rop, skrik och kastade tillhyggen.

När morgonen grydde hade vårtan visat henne vägen hela natten och hon var trött. Det hade ju varit bra att kunnat dricka det där kaffet nu, men istället hade hon fått tugga kaffesump som halvt om halvt satt fast i kärring-skägget på hakan där tjocka strån spretade åt diverse håll, nu även med små svarta prickar i. Skulle hon le mot någon hade det antagligen sett ut som om hon missförstått helt hur man skulle använda tuggtobak.

Kvasten hostade till igen men den här gången ville den inte följa med längre. Den hoppade och ryckte och lydde henne inte alls den här gången. Vad var det nu som hände?!
Innan hon visste ordet av så dök kvasten rakt ner mot marken igen utan att hon hann eller kunde göra något åt det. Hon hann inte reagera mer än att hon insåg att hon rasade rakt ner i ett snår med näsan före. Kvasten flög åt ett håll, kärringen åt det andra, katten hoppade av medan kaffepannan for åt ett tredje håll och lyktan åt ett fjärde. Kärringen landade med ett brak rakt ner i snåren, tumlade runt och landade i ett dike med munnen full av gamla halvt förmultnade löv och näsan full i dikesvatten fullt i mygglarver och stillastående vatten. Magen landade i en lerpöl med ett stort skvätt som blötte ner de knoppande snåren och buskarna runt om henne, överkjolen flög över ögonen på henne och underkjolan var på vift och visade halva härligheten där benen lätt kunde misstagits för två håriga illrar som sprattlade i leran. Kärringen hostade och hacklade, spottade och fnös och satte sig upp så gott hon kunde medan leran rann. Det tog ett tag innan hon lyckades få överkjolen över huvudet så hon såg världen igen, då kvistar och löv följt med när hon tumlade ner för diket.

Förbenat också! Hon Såg sig omkring medan hon fnös ut mygglarver ur den långa spetsiga näsan och spottade förmultnade löv, hade hon velat äta sallad hade hon tagit med det istället för det torra brödet utan kaffe till! Gumman snubblade sig upp och ställde sig i lerpölen så skorna sjönk ner och sög sig fast innan hon tog sig därifrån, vilket resulterade i att hon gjorde ett magplask i mygglarvs-vattnet innan hon lyckades kravla därifrån blöt och förnärmad och med kvistar och löv som spretade åt alla håll där hårsjalen satt på sned.

Hon svor som bara en förnärmad häxa kunde, och torkade sig om ansiktet med den renare delen av det nu även blöta kaffe-fläckade förklädet som nu även hade lera på sig. Hon såg sig om.

Kattskrället såg på henne som om hon vore hovnarren själv medan han, som kungen själv inte behagade ens vara måttligt road över skådespelet framför honom. Personligen var hon inte road alls hon heller, än mindre av hans nonchalans, förbaskade katt! Hon borde gjort honom till groda istället.

Precis när gumman hade tänkt att skylla på katten, så greppade hon kvasten igen när hon väl hittat den. Ut från kvastriset flyger en trast iväg i total panik i samma sekund som hon lyfte kvasten. Gumman såg förvånat på fågeln när den flög iväg så fort det bara gick från att ha suttit fast hela natten i en häxas flygande kvast. Hade den varit där hela tiden sen rosenbuskarna? Då var det inte så konstigt om kvasten betett sig knepigt på vägen om fågeln försökt ta sig loss under färden.

Med en stor suck såg hon över kvasten och tog bort några kvistar som inte tillhörde den så inga fler överraskningar skulle komma med kvasten i ett senare skede, innan hon samlade ihop sina saker. Under tiden satt katten naturligtvis lojt och såg på, som om den inte var värdig att gräva runt i snår och lera för att hitta det som tappats bort i kullerbyttorna bland buskarna. Hånflinade han? Hon blängde på honom ett ögonblick medan hon kämpade sig fram.

När kärringen trasslat sig ut från snåren med mycket stånkande och svärande och efter mycket om och men, så insåg hon att hon faktiskt ändå kommit dit hon skulle. Blåkullarna var inte så långt därifrån. Hon kunde se dem och hon såg häxorna som redan samlats där. Snabbt bestämde hon sig för att gå den sista biten, mest för att undvika åtlöje. Det vill säga… mer åtlöje än vad hon skulle behöva utstå med kaffesump på en blöt klänning full i lera medan hon själv var dyngsur, hade kaffesump mellan tänderna och mygglarver i näsan och med löv och kvistar spretande från håret som inte skyddats av sjalen som satt på sned och med småsår i ansiktet från rosenbuskarna och med en katt som såg mer nöjd ut än förfärad över sin ägares bravader samt en svart och en röd strumpa med hål i.

Det här skulle bli en påsk att minnas, men troligtvis inte en påsk som kärringen hade tänkt sig, men det skulle nog garanterat bli en påsk hon skulle minnas extra länge, både med och mot sin vilja.

Pleione

Pleione

Medlem sedan 2018-03-27

Vad vill du läsa?

Publicera

Facebook

Nyhetsbrev

Senaste nytt

Hjälp

Stäng